 I avhandlingen behandlas den växande mängd lagstiftning som antas av EU-kommissionen i nära samarbete med nationella departement och förvaltningsmyndigheter. För närvarande äger detta samarbete rum inom ramen för det så kallade kommittologisystemet. Systemet ger nationella departement och förvaltningsmyndigheter ett avsevärt inflytande över de regler som bestämmer förutsättningarna för t.ex. tillverkning och försäljning av livsmedel, privatisering av teletjänster och handel med värdepapper.
I avhandlingen visas hur kommittologisystemet vuxit fram som ett mycket pragmatiskt sätt för EUs regeringar att kunna samarbeta trots att man ofta inte kan komma överens. Dessutom visas att EUs regeringar, samtidigt som de av effektivitetsskäl vill stärka kommissionens ansvar, insisterar på former som ger dem sista ordet eller, med andra ord, möjlighet till fortlöpande politisk kontroll.
Vidare uppmärksammas i avhandlingen att kommissionen och Europaparlamentet protesterat mot kommittologisystemet. Motsättningarna pekar på såväl konstitutionella och demokratiska problem som mer praktiska. Mot bakgrund av tidigare slutsatser avslutas avhandlingen med en redogörelse för de långtgående reformförslag som lagts fram av EUs Framtidskonventet och en diskussion om vad dessa förslag i slutändan kan förväntas leda till i den pågående regeringskonferensen.
Avhandlingen är skriven på engelska. |
