Den svenske filosofen och professorn Axel Hägerström (1868-1939) har spelat en betydelsefull roll i rättsvetenskapens historia. Hans mål var att göra rättsvetenskapen - och därmed juridiken - vetenskaplig och objektiv. Tidigare hade religiösa och andra etiska föreställningar varit styrande.
Hägerström bidrog i hög grad till att skilja rättsvetenskapen från religionen och moralen. Hans tankar blev grundläggande för den så kallade uppsalaskolan, som utgör den svenska rättsteorins enda avgörande internationella bidrag.
I denna avhandling genomlyser Max Lyles Hägerströms teorier om rätt, juridik och rättsvetenskap ur ett rättshistoriskt och filosofiskt perspektiv. Resultatet av denna systematiska analys är, bland annat, att tidigare forskningsresultat, som betonat Hägerströms sociologiska ansatser eller kritiserat rättsteorins politiska implikationer, sätts i fråga. Lyles framhäver i stället Hägerströms insatser som vetenskapsteoretiker och inordnar honom i den rättspositivistiska tradition som han så skarpt kritiserat. Hägerström förkastade nämligen inte rättspositivismen. Genom sin kritik ville han tvärtom stärka rättspositivismens vetenskaplighet.
Max Lyles är jur kand och verksam som forskare vid Juridiska Institutionen, Stockholms universitet. |