Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) har sedan ikraftträdandet 1982 inte varit föremål för någon genomgripande rättslig analys. Vagt formulerade regler om tvångsvård ger utrymme för godtycke i rättstillämpningen och betydande rättsotrygghet för den enskilde. Med grundlagens och Europakonventionens katalog över mänskliga rättigheter som utgångspunkt behandlar denna avhandling centrala rättsliga frågor kring LVM och undersöker hur LVM tillämpas i praktiken, med tonvikten förlagd till de materiella förutsättningarna för tvångsvård.