Att ett varumärke har särskiljningsförmåga ligger så att säga i varumärkets natur och är en grundförutsättning för skydd. Under många år har varumärkets särskiljningsförmåga vid registreringstillfället nog betraktats som ett ganska stabilt förhållande. Men genom EG-rätten har delvis nya element och bedömningsgrunder kommit in. De har bl.a. att göra med att på en stor marknad med många aktörer, finns det inte så mycket utrymme för var och ens ensamrätt. Det blir i stället märkets vidare etablering på marknaden som avgör det ytterligare skyddsomfång som kan erkännas. Det har också att göra med att sammansmältningen av många europeiska rättsordningar med skilda krav leder till ett slags minsta gemensamma nämnare.
I denna uppsats belyses rekvisitet särskiljningsförmåga i svensk och europeisk administrativ varumärkespraxis. Här ges en nyttig sammanställning av hur bedömningen av särskiljningsförmåga har utvecklats i Sverige och EU sedan införandet av gemenskapsvarumärket enligt förordning nr. EG 94/40. Vidare behandlas hur man idag skall formulera minimikraven för särskiljningsförmåga i ett harmoniserat Europa.